Mig själv

Satt precis och kollade igenom gamla foton på mig och tänkte tillbaka.
Innan jag träffade Andreas såg jag rent ut sagt bedrövlig ut.
Men jag orkade inte bryr mig om hur jag såg ut. Tyckte jag såg ful ut oavsett. Men allvarligt. Fatta inte hur min egna familj tillät mig se ut som jag gjorde. Varför var det ingen som hjälpte mig? Dem måste ju fattat att så kan jag ju inte se ut. Att jag inte ville se ut så. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste inte ens att det fanns bättre behandling mot acne, tex basiron. Hade bara provat apotekets aco acne lösning eller vad den nu heter. Den svider och är obehaglig att använda.
Inte hjälpte den heller...
Detta är bara ca 1 vecka innan jag träffade Andreas, jag till vänster, min 9 åriga äldre syster till höger, Malin.

Kan ni fatta hur jag egentligen mådde? Jag är och har alltid varit noga med hur jag ser ut. Måste se bra ut annars mår jag skit.
Jag vägde 65 kg och såg ut som en kossa...Blä, jag gråter av att bara se den bilden. Kommer aldrig mer se ut så!

Som sagt, jag träffade Andreas och med hjälp av Malin så förändades jag helt!
Denna bilden togs 13 dagar senare det övre kortet.

Detta kortet togs någon månad senare, jag i blått. För övrigt en bild som väcker många känslor och minnen. Saknar er!!




5 månader senare och 59 kg(från första kortet)

8 månader senare och minus 9 kg, vägde nu 56 kg (från det översta kortet fortfarande)

Att en kille kunde få mig att ta tag i mitt liv ordentligt. Jag har alltid sagt att han räddade mig, my hero!
Jag som person förändrades helt. Blev tuffare, bättre självkänsla och förtroende.
Andreas säger att den personen han träffade finns inte kvar. Jag har blivit helt annolunda, på ett positivt sätt förstås.
Jag var lyckligare!

Här är en annan bild, 10 månader senare

Sen har det bara fortsatt. Dock tycker jag att det går nerför igen. Ända sedan jag förlorade mitt jobb på ridskolan så har jag gått upp i vikt, orkar inte bryr mig om hur jag ser ut. Blev deprimerad helt enkelt. Trots att det va tufft så saknar jag det.

Jag vill tillbaka till denna tiden då jag brydde mig om hur jag såg ut, klädde mig snyggt och sminkade mig.
Tiden då jag va snygg och vacker. Den varade inte länge

Jag har åter igen fått dåligt självförtroende. Tittar mig själv i spegeln och ser allt fett, celluiterna på låren och röven. Rynkor i ansiktet som gör att jag ser gammal ut.
Vem ska hjälpa mig nu?? Andreas tycker jag är snygg och vacker, sexig. Men vad hjälper det när jag inte tycker det!!
Har fått låna Malins cross trainer (orbitrek) så jag kan träna. Men jag känner ingen direkt motivation.
Jag är vilsen och vill hitta tillbaka till stigen som leder mig på rätt väg. Behöver något som gör mig glad.
Att tänka på alla bekymmer man har hjälper inte direkt. Och fler dyker upp hela tiden.
Jag älskar Andreas så jävla mycket! Mitt högsta önskomål är att han går ner i vikt för jag tänder inte på honom. Jag vill kunna göra det.
Har sagt detta till honom tusen ggr om. Han verkar inte bryr sig.
Alla misstagen han gör.
När han inte kan hålla i sina pengar gör att jag vet inte hur länge till jag orkar.
Den 4 juni har vi varit tsm i 4 år. Men det känns mer som jag varit en mamma och uppfostrat honom hur man ska leva och sköta sig. Och han har ändå inte lärt sig.
Nu har han gjort ett så pass stort misstag att gör han något liknande igen så lämnar jag honom. Jag orkar inte mer.
Sen önskar jag att han kunde gå ner i vikt för min skull. Men jag har alltid älskar honom för det han är, men jag ändå ha något trevlig att se på och inte en stor mage.

Långt inlägg men mycket känslor. Men jag behövde bara skriva av mig lite.

Nu ska jag gå och lägga mig. Upp tidigt i morgon.

Ha det gott allihopa!